Seg, segare, segast ...

Seg, segare, segast ...
Så känns det just nu.

Sonen är hemma från skolan för andra dagen i rag utan att vara särskilt sjuk. Nästan friska 9-åringar vill ha underhållning och att man skall spela med dom och greja med än det ena och än det andra.

Fast skolarbete vill dom INTE greja med.

Så eftersom jag fått läsa och spela och greja, så tänker jag ringa skolan nu, så dom får fixa ihop lite läxa till sonen.

*Nöjd med mej själv*

Lammningen går rätt segt den med. Någon tacka om dagen. Lammen ser stora och friska ut i huvudsak. Det är bra. Stora lamm=mindre jobb.

Kikade till ett tvillingpar som föddes igår kväll, i morse. Henrik hade sondat dom sent i natt och sedan gått och lagt sig. Klokt av honom att sonda dom. För hittat spenarna hade dom inte gjort. Lika kul varje år det där ...
Ligga på knä i bädden, med en motsträvig lammunge i händerna, som man håller under en tacka som gör sitt bästa för att komma undan. ... och tro mej, finullstackor kan göra fantastiska krumsprång för att hålla sig borta.
Krumsprång som får halmen, vattenhinken, ensilagen, lammen och mig att flyga åt olika håll samtidigt.

Fast jag måste säga att nu efter några år, så går det lättare och lättare. Man har lärt sig knep om hur man får hungrig lammunge att äta, trots att den inte vågar. Framför allt så vet man när man skall ge upp och hämta sonden.
Men lättare och lättare att kravla på knä är det ju inte.

På något sätt så verkar det som att jag inte blir yngre.

Bara vackrare och klokare.

Gapskratt!