Det är tur att man inte är man!

Det är tur att man inte blev kille.
På många sätt ...

Utvecklingssamtal

Igår var jag på utvecklingssamtal.  Antingen så har min hjärna totalt missat att vi skulle dit, eller så har lappen försvunnit på vägen. Det är lika troligt med båda delarna. ;)

Jag fick se de Nationella proven som sonen har gjort. Vilken kille han är!
Han har verkligen klarat av proven som en dans. Full pott på flera och bara några små fel på några.

Stoltare mamma har aldrig skådats!!!!!!!!!!

Det skriftliga omdömet berättar om en glad, social, omtänksam och smart kille som ger allt i lekar och samspel. Som är gnistrande snabb i problemlösningar och kan fokusera på rätt saker.

Visst ställer dyslexin till det, men i det stora hela så går det helt enkelt lysande!


Ha det!

Väggar är hårda ...

Jag har testat "väggen".

Japp, jag måste ha sprungit in i väggen i full fart. Det tog ett tag innan jag fattade att det var det som hade hänt.
Men idag så är det glasklart. Det var inte förrän kroppen sa ifrån på skarpen, med näsblod många gånger per dag som jag började fatta.
Även nu så har jag nog inte fattat hela grejen, utan väntar på att minnet, kroppen, sömnen, orken, viljan och glädjen skall poppa upp igen.

Äsch ... jag vill inte ens skriva om eländet. Jag vill i vanlig ordning trycka ner allt det jobbiga i en svart sopsäck och springa vidare. Fokusera framåt. Se möjligheter.

Problemet är bara att möjligheterna inte finns längre. Kroppen orkar inte. Hjärnan är slut och tom.

Jag avskyr när hjärnan inte fungerar. Kroppen är jag van vid. Men hjärnan ...

dag slår vi ...

Vi slår bara 5 ha. Men vädret är ju allt annat än stailt och säkert.


Åh! Håll en tumme eller två!!!

Min telefon!

Min älskade telefon sa upp sig häromdagen. *Snyft*

Det här kommer inte att bli lätt ... Just nu så har jag min gamla, med 1000 knappar ...


Arrrgh!

Rektorbesök

Ibland så kan man känna att man har gjort det som man skall. Att man faktiskt har kommit i mål.
Även om målet bara är en liten del av vägen.

Så kändes det igår efter att ha pratat med rektorn på grabbens nya skola. Jag fick som jag ville.
Det är fortfarande 34 elever i klassen, men mina krav gick igenom.

Gudars vad skönt!

Dörrar

Det finns dörrar på vår gård.

Många dörrar ...

Alla skall målas svarta.

10 liter svart färg kanske räcker.

Jag har gjort 5.

5 av 11 + en port.


Kan erkänna att det känns som att det räcker, redan nu.

"Essungamodellen" *Stön*

Sonen skall börja i ny skola till hösten. Den lilla byskolan, där han trivs så bra, har bara upp till klass 3. Därefter är det den stora skolan nere i samhället som gäller.

Lilla Edets kommun har legat SIST på skolrankingen de sista tre åren och inte högt upp dessförinnan.

Så nu så skall dom införa "Essungamodellen". Det innebär att det kommer att bli 34 elever i sonens klass.
34 elever, två lärare och en resurs till en elev som kräver det. Det är inte meningen att klassen skall delas upp i flera rum eller i mindre grupper, utan det skall vara 34 elever.

Essungamodellen bygger på en modell där de valde att förbättra skolans resultat genom att ha fler pedagoger i varje klass. För att det inte skulle bli för dyrt så slog de då ihop klasser. Lärarna i Essunga blev väldigt taggade av det här och läste på eget bevåg specialpedagoglitteratur på fritiden. De gick med raska steg till jobbet och tog itu med dagen. Lärarna var de som initierade förändringen, kommunen var lyckliga iom att det inte skulle kosta mer pengar än vad det gjorde innan.
Essunga gick från sista plats upp till toppen på mindre än ett år. Eleverna blev jättemotiverade utav lärarnas motivation och lärarna gick dessutom in för att kraftigt höja motivationen.

Fine ...

Nu tar vi den andra sidan av myntet.

Lärarna i sonens klass har inte valt det här. De har varit tveksamma till om de klarar en sådan stor klass.
Det finns inte någon specialpedagog att tillfråga när det går snett, eftersom Lilla Edet har valt bort den tjänsten. i mitt tycke så är metoden inte bara den stora klassen med fler pedagoger som är modellen utan det är lärarnas motivation och energi som står för den största delen.

Man kan fundera hur det kommer att gå för de elever som är helt självgående. Kommer de någonsin att få prata med lärarna?

Hur kommer det att gå för de som behöver extra stöd? Kommer lärarna att räcka till?

Hur kommer ljudnivån att bli i klassen med 34 stycken som pratar, sjunger och visslar. Bord som flyttas, pennor som vässas och några som behöver gå ut och hämta något i väskan och en som behöver gå på toa.
Bänklock som smäller och tappas, suddgummit som faller och Vad-skall-vi göra-på-rasten pratet.

I fall en lärare inte kan komma, blir sjuk eller vabbar - tar dom in en vikarie då? Eller har dom redan en lärare, som får jobba ensam med 34 elever i några dagar?

När man sedan läser om Essungamodellens resultat några år senare så visar det sig att de har höjt betygen till barnen utan att ha någon riktig grund till det. På de Nationella proven så uppvisar barnen ett mediokert resultat som inte står i relation till deras betyg.

Det här känns inte så bra ...

Jag har satt upp ett möte med rektorn om drygt en vecka. Jag vill verkligen få en känsla om de kommer att fixa det här. Hur lokalerna ser ut och hur det går för de elever som är lite mer än andra.

Varför måste man hela tiden stå på barrikaderna och skrika så fort det gäller skolan. Varför kan det inte bara få vara okomplicerat och ha en stor portion med sunt förnuft inblandat. Varför skall kommunens ekonomiska siuation styra hur min sons liv kommer att te sig?

... en sak är i allafall HELT säker ...

Ifall min son kommer ha som yrke att jobba på något lager någonstans. Så är det för att han vill!
Inte för att han måste, för att skolan har sabbat hans utbildning!


AAARRRRGGGHHHH!