Väggar är hårda ...

Jag har testat "väggen".

Japp, jag måste ha sprungit in i väggen i full fart. Det tog ett tag innan jag fattade att det var det som hade hänt.
Men idag så är det glasklart. Det var inte förrän kroppen sa ifrån på skarpen, med näsblod många gånger per dag som jag började fatta.
Även nu så har jag nog inte fattat hela grejen, utan väntar på att minnet, kroppen, sömnen, orken, viljan och glädjen skall poppa upp igen.

Äsch ... jag vill inte ens skriva om eländet. Jag vill i vanlig ordning trycka ner allt det jobbiga i en svart sopsäck och springa vidare. Fokusera framåt. Se möjligheter.

Problemet är bara att möjligheterna inte finns längre. Kroppen orkar inte. Hjärnan är slut och tom.

Jag avskyr när hjärnan inte fungerar. Kroppen är jag van vid. Men hjärnan ...