Sannas lilla blå

Jag är orolig för framtiden ...

Kanske inte så mycket min framtid, eller tja, den
påverkas såklart den också.

De svenska företagen, inspirerade utav de stora
amerikanska företagen har en viss människotyp som de premierar när de utser chefer. Det är kanske inte så konstigt. De vill ha ledare som kan prata ledigt, är trevliga att umgås med, lättstyrda och som kan hantera konflikter (till en
viss grad, helst nedåt). Det är ju logiskt, eller hur?

Men om företagen går efter den mallen vid anställning,
inte bara av chefer utan alla, hur går det då?

Jo, då får vi en hel hög med trevliga, sociala, pratglada människor som är lättstyrda in i företagen. (Tänk: Präster,
försäljare, föredragshållare). 

Jag vet inte vad ni har för tankar och upplevelser,
men det är inte de här sociala, pratande, skrattande människorna som uppfinner de stora uppfinningarna. Det är ju naturligtvis oerhört trevligt att vara tillsammans med de här människorna, men hade det varit upp till enbart dem, så
hade vi fortfarande suttit runt elden i grottorna. (... och haft det ofantligt trevligt, men kallt). 

Så om vi nu riktar blicken mot den svenska skolan. Vad
premieras i den? Att kunna argumentera, att visa vad man kan, kunna skriva om allt man har förstått, visa framfötterna, kunna göra grupparbeten, spela i lag, ta en ledarroll och föra sitt lag till guld, ta ansvar, driva sitt arbete framåt, vara snäll och social.

Ser ni likheterna?

Är det kanske så att vi människor kommer i många olika
personligheter av en anledning?

De tysta tänkarna, som nu ska samarbeta, spela i lag och argumentera högt, får dom samma chans att glänsa? Nej ... inte riktigt hävdar jag. Eleverna som kör sitt race, lite för snabbt, lite för hårt, lite för okänsligt, får de samma chans? Eleverna med ojämn begåvning, hisnande intelligenta i några ämnen och inte godkända i andra, var passar de in? 

Eller eleverna som är lugna, som gör sin grej, de utför alla arbetsuppgifter och stammande försöker framföra sitt grupparbete,
Får de samma chans?

Jag tror att samtliga personligheter som finns, behövs. Jag tror att om vi strävar efter att samtliga har sin del att ge och är
en del av pusslet så blir det ett bättre samhälle. Om alla känner att det finns en plats för dem, att de är behövda, så blir det ett bättre samhälle.

Jag tror att om man ger alla en chans att glänsa på det sättet som de är, ger större acceptans, bättre utveckling och lyckligare människor. 

Människorna som premieras stort på företagen och i de
svenska skolorna står för c:a 20%. Nästa 20% till klarar sig fint, de behöver bara göra om sig en del. Nästa 20% klarar det, men känner sig inte bekväma i rollen de tvingas ta. Nästa 20% kämpar, känner sig misslyckade, hittar tillslut en plats där de känner att det är ok, men inte utnyttjar ens halva sin potential. De sista 20% kommer inte igenom den svenska skolan. De har problem tidigt och om de överhuvudtaget börjar gymnasiet, så slutför de inte. 

Tror vi alla att de sista 20-30% inte är något att ha?
Är de inte välkomna i samhället? 

Vi har precis sorterat bort t ex Einstein, Beethoven,Frank Andersson, skaparen av Pokemon GO och många andra idrottare, artister och stora uppfinnare.