Mary snabb som vinden, retar sin bror Jasper.
tisdag 24 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Vinter
Så blev det vinter och snön kom.
Äntligen! tjoar sonen, sätter på sig skidorna och swischar runt, bygger ett snöfort och rullar STOOOOR snöboll.
Jag kände mer att jag ville gå i ide ...
För hur mycker ljusare och finare det än har blivit så VILL jag inte ha snö, inte ha kyla.
Det känns som att vi fick så det räckte av den varan förra året.
Äntligen! tjoar sonen, sätter på sig skidorna och swischar runt, bygger ett snöfort och rullar STOOOOR snöboll.
Jag kände mer att jag ville gå i ide ...
För hur mycker ljusare och finare det än har blivit så VILL jag inte ha snö, inte ha kyla.
Det känns som att vi fick så det räckte av den varan förra året.
söndag 22 januari 2012
Liten kille skapar goa skratt.
Konstigt nog så är det inte sonen som inlägget handlar om, även om rubriken passar in på honom också.
Nej, det är lille Jasper. Han är en glad kille, med massa energi. Han blev valpnappad för ett par veckor sedan. Jag släppte ut honom på gårdsplanen och gick ner och släppte ut det andra gänget. När vi kom ut 3 minuter senare så var han puts väck. Han gick inte att se någonstans ...
Matade resten och fick naturligtvis ont i magen. Min rackarvalp på egna äventyr. Man vet ju inte hur långt de där benen bär iväg med honom.
Gick en kort promenad med dom andra vildingarna och spanade för fullt runt omkring för att hitta det lilla odjuret.
När jag kom hem och hunnit gå över hundgårdarna och han fortfarande inte syntes till så var ett telefonsamtal till polisen inte långt borta.
Men då kom en bil in på gårdsplanen. I bagaget så sticker det ut ett bekant huvud.
I samma sekund som jag släppte ut honom så joggade det förbi två tjejer. Japer hakade naturligtvis på. Det var ju toppenkul att springa lite.
Dom joggade glatt vidare och trodde på fullt allvar att han skulle vända hem själv. Dom fattade antagligen inte att han bara är en bebis. 6 månader hanhund ...
Behöver jag berätta att han följde med dom hem?
Behöver jag berätta att dom försökte nå mej på inomhustelefonen?
Det var ju bara den detaljen att jag var ute och letade efter hunden ...
Jag hoppas att alla tre parterna har lärt sig något ...
Jag hoppas att jag har fattat att man inte släpper ut valpen ensam ens för någon minut.
Jag hoppas att Jasper har fattat att man inte följer med främlingar.
Jag hoppas att tjejerna har fattat att man stannar och blir av med hunden och inte tar med den.
Ha det!
Nej, det är lille Jasper. Han är en glad kille, med massa energi. Han blev valpnappad för ett par veckor sedan. Jag släppte ut honom på gårdsplanen och gick ner och släppte ut det andra gänget. När vi kom ut 3 minuter senare så var han puts väck. Han gick inte att se någonstans ...
Matade resten och fick naturligtvis ont i magen. Min rackarvalp på egna äventyr. Man vet ju inte hur långt de där benen bär iväg med honom.
Gick en kort promenad med dom andra vildingarna och spanade för fullt runt omkring för att hitta det lilla odjuret.
När jag kom hem och hunnit gå över hundgårdarna och han fortfarande inte syntes till så var ett telefonsamtal till polisen inte långt borta.
Men då kom en bil in på gårdsplanen. I bagaget så sticker det ut ett bekant huvud.
I samma sekund som jag släppte ut honom så joggade det förbi två tjejer. Japer hakade naturligtvis på. Det var ju toppenkul att springa lite.
Dom joggade glatt vidare och trodde på fullt allvar att han skulle vända hem själv. Dom fattade antagligen inte att han bara är en bebis. 6 månader hanhund ...
Behöver jag berätta att han följde med dom hem?
Behöver jag berätta att dom försökte nå mej på inomhustelefonen?
Det var ju bara den detaljen att jag var ute och letade efter hunden ...
Jag hoppas att alla tre parterna har lärt sig något ...
Jag hoppas att jag har fattat att man inte släpper ut valpen ensam ens för någon minut.
Jag hoppas att Jasper har fattat att man inte följer med främlingar.
Jag hoppas att tjejerna har fattat att man stannar och blir av med hunden och inte tar med den.
Ha det!
fredag 20 januari 2012
Skridskor ...
Skridskor finns det en uppsjö utav.
Glömmer aldrig dom hemska vita med taggar som jag hade när jag var liten. Jag ljuger inte om jag säger att det inte gick att åka på dom ...
Dels taggarna fram, dels små smala saker som inte alls passade mina breda fötter och dessutom så hade dom ingen som helst styvhet i vristerna. Jag satt på isen hela min uppväxt.
Sedan så kom dagen när jag hade växt ut dom hemska vita och lånade brorsans. Ett par rejäla hockeygriller var det. Röda och svarta. Mina kompisar tittade på dom med fasa i blicken. Det gjorde jag med ...
Dom såg ju ännu svårare ut att åka med. Dom såg ju ut som om att man ville vara med i NHL ...
I mina ögon i allafall. Att kompisarna tittade på dom med fasa var ju för att det var ju "killskridskor". Hur kunde jag bara med ....?
Med kom dom. Ut på isen kom jag och för första gången så kunde jag "åka". Äh, ni fattar. Stå upp och och kana omkring.
Killar skall alltid ha allt bra och tjejer skall frysa och se gulliga ut. Frysa har ju alltid varit på modet och gulligt lär ju inte gå ur tiden. Men kan man inte få ha bra saker?
När jag nu i vuxen ålder skulle köpa till sonen. Så hittade jag utställbara skridskor med tjockt mjukt foder i. Dom känns nästan som slalompjäxor. Sonen har haft dom sedan han var 4 år. Använt dom mycket. Åkt fort och stadigt. Inte frusigt, aldrig haft ont, aldrig haft problem med veka vrister och att sätta på dom tar 1 minut.
... och vet ni ... samma skridskor fanns i rosa!
Det kallar jag utveckling!
Jag var nere och snörade på skridskor på sonens klass i går. Flera tjejer hade hockeygriller. Utvecklingen har gått framåt på flera sätt. Tack och lov!
Men vad trött jag blir på alla dessa snören, som tar 100 år att dra åt. Sonen har vuxit ur sina och vi måste nu köpa nya.
Jag tänker leta efter likadana fast större. Det känns som ett vinnande koncept. Henrik vill att vi skall köpa sådana med snören. Men jag tror inte att sonen vill.
Vi får se!
Glömmer aldrig dom hemska vita med taggar som jag hade när jag var liten. Jag ljuger inte om jag säger att det inte gick att åka på dom ...
Dels taggarna fram, dels små smala saker som inte alls passade mina breda fötter och dessutom så hade dom ingen som helst styvhet i vristerna. Jag satt på isen hela min uppväxt.
Sedan så kom dagen när jag hade växt ut dom hemska vita och lånade brorsans. Ett par rejäla hockeygriller var det. Röda och svarta. Mina kompisar tittade på dom med fasa i blicken. Det gjorde jag med ...
Dom såg ju ännu svårare ut att åka med. Dom såg ju ut som om att man ville vara med i NHL ...
I mina ögon i allafall. Att kompisarna tittade på dom med fasa var ju för att det var ju "killskridskor". Hur kunde jag bara med ....?
Med kom dom. Ut på isen kom jag och för första gången så kunde jag "åka". Äh, ni fattar. Stå upp och och kana omkring.
Killar skall alltid ha allt bra och tjejer skall frysa och se gulliga ut. Frysa har ju alltid varit på modet och gulligt lär ju inte gå ur tiden. Men kan man inte få ha bra saker?
När jag nu i vuxen ålder skulle köpa till sonen. Så hittade jag utställbara skridskor med tjockt mjukt foder i. Dom känns nästan som slalompjäxor. Sonen har haft dom sedan han var 4 år. Använt dom mycket. Åkt fort och stadigt. Inte frusigt, aldrig haft ont, aldrig haft problem med veka vrister och att sätta på dom tar 1 minut.
... och vet ni ... samma skridskor fanns i rosa!
Det kallar jag utveckling!
Jag var nere och snörade på skridskor på sonens klass i går. Flera tjejer hade hockeygriller. Utvecklingen har gått framåt på flera sätt. Tack och lov!
Men vad trött jag blir på alla dessa snören, som tar 100 år att dra åt. Sonen har vuxit ur sina och vi måste nu köpa nya.
Jag tänker leta efter likadana fast större. Det känns som ett vinnande koncept. Henrik vill att vi skall köpa sådana med snören. Men jag tror inte att sonen vill.
Vi får se!
måndag 16 januari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)